Tidevarv komma

Jag har nu skickat iväg storebror med bussen till dagis. Chauffören är snäll nog att köra honom ända fram till grinden. Det finns många fördelar med att bo i en liten glesbygdskommun. Vi känner till varandra och hittar en lösning på det mesta.

Jag sitter och njuter av en kopp kaffe i morgonsolen ute på vår altan och kan inte låta bli att tänka på att dagen jag skickar iväg mitt första barn till skolan, kommer allt närmare och mycket fortare än jag önskar. Han ska ju alltid vara mammas lilla kille. Eller samtidigt är det väl både och. Jag vill ju inte vara kvar i småbarnstiden i all evighet heller. Det finns ju en viss frihet och frigörelse i att de börjar klara mer själva också. Det är ju så det ska vara.

Mitt beslut att inte tacka ja till det fina jobberbjudandet jag fick känns helt rätt, även om det kanske inte kommer åter. Jag som absolut inte tänkt hamna i någon "kvinnofälla" väljer självklart, helt naturligt och av egen fri vilja att sätta barnen först och investera tiden på dem nu när de är små. Jag tycker om att jobba och längtar många gånger efter att få göra rätt för mig nu när jag går här hemma osminkad och klädd i underställ dagarna i ända, men barnen är bara små en gång och jobba mina timmar hinner jag nog göra sedan ändå.

På tal om storebror så har han blivit en riktig linslus och visats på bild i Jaktjournalens Rovdjurskampanj ett par gånger. Han är riktigt stolt över alla mårdar som han och farbrodern lyckats fånga.

Ja, det är inte bara storebror som blivit linslus. Äpplet faller väl inte så långt från trädet, eller hur man nu brukar säga. Mamma och Gira är också i senaste numret av Jaktjournalen. Om man tänker på hur många vi är som bor här så är det procentuellt sett en stor andel glesbygdare i JJ nr 6 2013 :-)

Hejhopp!

Även om jag inte skriver så många inlägg här så rullar livet vidare @glesbyden. Det rullar väl på som allra mest när inläggen lyser med sin frånvaro. Vårvintern, den femte årstiden, är förbi för detta år och vi har varit ute och njutit allt vad vi orkat och hunnit med.

Många saker har hänt inom alla områden, både roliga och mindre roliga. Ett tag var det så många måsten att det bara snurrade i skallen och inget blev något vettigt. Jag fick lägga allt åt sidan och helt enkelt börja beta av och ta en sak i taget. Trots att en hel del återstår så har jag bockat av så pass att det börjar bli lite mer utrymme och tankarna får möjlighet att vara mer fria.

Storebror har lärt sig att cykla utan stödhjul och tar nu cykeln vart än han ska. Att bromsa och titta bak hur långt streck det blev i gruset måste vara en nedärvd egenskap hos pojkar.

 

Lillebror har nu hunnit bli 10 månader och besitter en stor upptäckarlust och är väldigt fysiskt aktiv. Det blir ett antal blåmärken. Jag gissar att han kommer att gå runt året. Han är väldigt godmodig som person och bjuder oss på många leenden.

 



 

 

 

Ungefär såhär ser vårt liv ut just nu. Båda gossarna leker för fullt medan man själv förbereder och plockar undan efter måltider samtidigt som man tröstar och snyter näsor. Visst vore det enklast att ha hundarna i hundgården dagarna i ända, men tjurig som jag är vill jag att de ska vara med oss övriga flockmedlemmar utan att leka och busa hela tiden.

 

 



 

Bilden nedan biskriver ganska bra de prioriteringar och rationaliseringar man tvingas göra nu under småbarnstiden då dygnets timmar fyllts med så mycket mer. Jag vet inte hur många gånger jag försökt hitta rätt lock till rätt burk??? Det slutar alltid med att jag blir irriterad att den enkla lilla syssla som att lägga kakor eller matrester i en plastburk blir så omständig och tar så lång tid. En dag kom jag på att märka rätt lock och rätt burk med hjälp av att rita samma figur på burken som på locket. Nu gruvar jag mig inte längre för att öppna burkskåpet :-)