Höst

Många instämmer  nog att man inte har några problem med vad man ska hitta på under denna årstid. Frågan är snarare - vad ska man prioritera?

Eftersom det inte blir lika mycket jakt för mig som det brukar tänkte jag passa på att ta vara på det otroligt generösa skafferi som naturen erbjuder oss. Det är oss givet och fritt att ta del av, frågan är om vi ids lägga manken till. Nästan skamligt att man (läs jag) inte gör mer.


Knäppt nog så är det för de allra flesta enklare, bekvämare och framförallt mer ekonomiskt att köpa det man behöver. Tillskottet av lite övertid på jobbet fyller snabbt frysboxen med de lingon jag behöver på ett år. Lättsamt! Tyvärr missar vi själva poängen med att göra saker själv - tillfredsställelse och inte minst kunskapen. Därtill kommer även rekreationen av att vistas ute i Guds härliga natur.

Jag erkänner ganska snabbt att jag inte är den mest husliga kvinnan på jorden. Visst kan jag laga mat så vi får äta oss mätta, hålla hyfsat städat och ha ordning utimellan, men jag är inte i närheten av många hemmakära husfruar. Jag har alltid varit mer intresserad av att vara ute och ränna än inne och pyssla.

I höst tog jag för första gången reda på den begränsade mängd vinbär som våra buskar bjuder på. Buskarna står ju bara några meter från husknuten så det vore väl förgrymmat om de skulle bli fågelmat i år igen. Som tur var hade jag hjälp med plockningen.

 

 

Silduken som köptes in för några år sedan blev äntligen uppackad ur kartongen - vit och ren. Av saften gjorde vi svart- och rödvinbärsgelé som vi fyllde upp i burkar och frös in.

Farmoras gamla saftmaja hämtades från boa och var inte så svår att förstå sig på som vid första anblicken. Den gav några liter svartvinbärssaft.

Jag och Matti var lika nyfikna på det som skulle komma ut ur slangen.

Så typiskt mig, när jag väl är hushållig så drar jag igång både det ena och det andra samtidigt. Medan majan puttrade så kokade jag älgkött och gjorde en klar, god och värmande köttsoppa.

 

Inte nog med det. Av de röda vinbär som var kvar så gjorde vi en smarrig paj som efterrätt.
Pjuh! En hel huslig dag senare var jag helt slut och väntar nog ett bra tag innan jag lägger mödan till igen. Kanske är det där jag felar...

Sammanfattningsvis så är det precis som med hundar och jakt - man kan lära sig. Ett bra resultat ger ofta mersmak, men har man inte roligt under tiden så främjas inte heller inlärningen. Jag älskar att äta, men tycker inte alltid vägen till munnen är den allra roligaste. Även om jaktlyckan uteblivit så har jag ändå haft en härlig dag ute i det fria. Det är stor skillnad.

Undra hur många övertidstimmar det går på en hemmakock? :-)