Julefrid i juletid

Här kommer en liten summering från julen 2012. Det blev en fin jul men många nära och kära. En sak är säker, denna årstid är SÅ mycket roligare nu när man har egna barn. Julen är verkligen barnens högtid. Jag tycker själv det är rätt så trevligt att titta på julkalendern, pyssla, göra julgodis och mysa med tända ljus. Allt detta är lite mer legitimt att göra nu när man kan säga att "vi gör det för barnens skull" :-)

 

Som vanligt är det en del ätbart som ska lagas och bakas inför julen. Eftersom vi var många kockar denna jul så valde vi att dela på bördan. Här är några av mina uppdrag.

 



 

 

Mycket pepparkakspyssel blev det också:

 

Storebror skulle baka pepparkakor med mamma och har blivit riktigt duktig på att kavla, stansa och lägga på plåten. Insperation saknas inte vill jag lova när han efter att stansat ut en vanlig pepparkaksgubbe saknade vissa kroppsdelar och själv såg till att komplettera. Hips vips var hela glesbygdsfamiljen på bakplåten.



 

Köpt pepparkaksdeg och halvfärdiga pepparkakshus är min melodi. Då räcker vår ork och insperation till det som är roligt och ger resultat. Nedan så utövades lite uppesittarpyssel tillsammans med kusinerna. Köpta pepparkakshjärtan med hål, strössel i olika former, färdigköpt kristyr i olika fäger och godissnören gjorde att många fina pepparkakshjärtan prydde hemmet under julhelgen. Att de sedan var goda gjorde väl inte saken sämre.

 



 

 

 

Storebror är världens bästa på att vara ute och leka. Man behöver bara se till att hålla magen glad så den inte hinner bli för ledsen av allt bus. Allt annat fixar han själv. Inne försöker vi hitta på saker att göra med händerna istället för med fötterna. Jag ritade konturen av en julgran som han fick färglägga och jag måste säga att den färgglada målning han kom med var så fin att jag ramade in den så den fick hänga på väggen hela julen. Kolla in bollarna och stjärnan:)

Storebror deltog i sitt första luciatåg på dagis. Det var så roligt att beskåda alla beundrande föräldrar och nervösa barn. Jag ska erkänna att jag knappt tittade på något annat barn än mitt eget och tårarna vattnades när jag stolt fick se min kära son sjunga välkända julsånger samtidigt som han pirrigt kramade bollen på tomteluvan.  Älskade duktiga barn <3

 

 

Lillebror har också varit på julmys både på Svenska Kyrkans fina babysång och hemma hos mammor till jämnåriga kottar. 

 

 

Han har även börjat smaka på annan mat än mammas. Det har gått jättebra och är i stort sett helt avvänjd. Favoriten är fisk och potatis med mosade äpplen till efterrätt. 

 

 

 

Det är alltid lite osäkert vid vilken kyla man ska ta med små kottar ut och hur man ska klä dem för att de inte ska bli för varm eller för kall. Gränsen för att sova ute i vagnen har vi satt vid -25. Precis som storebror gjorde tar han en liten lur på förmiddagen och ett längre pass på drygt tre timmar på eftermiddagen. Ibland är han vaken och vill hjälpa till med påklädningen och ibland hinner han somna innan man kommit halvvägs.

 

 

Insåg på denna bild att det finns ett visst djurtema i garderoben :-)

 

Det blev ett litet sidospår. Åter till julen... 



 

Det finns en stor fälla i detta med julen känner jag. Traditioner skapas lätt och de anammas fortare än man själv hinner inse. Rätt vad det är har julefriden överskuggats av julestress. Tiden är knapp, mycket ska fixas och för varje år är det både gamla och nya göromål som ska hinnas med. Traditioner har tydligen väldigt lätt för att komma och mycket svårt för att gå.

 

Det går att grilla "mallows" även vid -35



 

Under julhelgen hade vi mellan 30 och 35 grader kallt i flera dagar. Sträng kyla, många personer och små ytor gör väl tillvaron smått understimulerad. Vi försökte vara ute mång korta stunder för att få utlopp för den mest överflödiga energin. Vår anlagda och omsorgsfullt skottade hockeyplan var en bra plats för ändamålet och fick både ett och annat besök. Storebror stod på skridskor för första gången.

 

 

 

Mycket stillasittande tid gav mig utrymme att fundera över och reflektera kring det här med julefrid och varför vi firar jul. Varför har vi tomte egentligen? Var ligger nyttan eller glädjen i att skrämma små barn med denna otäckt maskerade figur som frågar om det finns några snälla barn? Tror det är få barn som inte blivit skrämd av tomten. Det verkar vara som värst vid två års ålder. Vid närmare tre och fyra års ålder tycks rädslan överskuggas av spänningnen och förväntan inför alla julklappar. 

 

 

Just det, ALLA julklappar. Vad är det vi vill lära våra barn med alla dessa julklappar? Om det vore en handfull som de kunde glädjas åt och kanske framförallt komma ihåg vem de fick dem ifrån. Många gånger verkar det tyvärr vara mängden som räknas, inte innehållet eller tanken bakom. Det rivs och slits och barnen är uppspelta och yr av glädje. Föräldrarna hinner inte med och har ingen aning om vem som gav vad utan tackar generellt alla (för barnens räkning) för de fina julklapparna. Ingen nämnd och ingen glömd.

 

Då kan vi lika gärna gå över i detta frosseri av mat, kakor och godis. Varför ska det vara så mycket av allt? Varför ska man äta minst tre gånger mer än man brukar så det slutar med att man mår illa och inte vet hur man ska orka vara vaken och någorlunda trevlig tills det är ok att gå och lägga sig eller i värsta fall till sist kräkas ut allt på toaletten. 

 



 

Jag kan inte låta bli att känna att vi tappat bort kärnan till julen och kommit en bra bit från en sann julefrid. Jag förstår inte varför vi tycker det är kul med allt julstök som först kämpas med att hinnas få i ordning innan julafton och sedan ska kastas ut innan tjugonda knut? Kärnan till julen ser olika ut för olika personer, religoner och kulturer, men för mig så handlar den om julevangeliet och firas till minne av jesu födelse.

 

Min önskan inför nästa jul är en sann julefrid bestående av umgänge med familjen utan måsten och frosseri. Jag ägnar gärna tiden till diverse jultraditioner så länge de görs av lust och glädje och inte naggar på friden eller tiden med mina barn. Det är inte lätt att stå emot det komersiella tryck som finns, det som förväntas av oss och påverkar oss mer än vi tror och kanske vill acceptera.

 

...för mycket av det goda smakar inte alltid gott.